Frida Utter Eriksson

För fyra veckor sen kom hon då äntligen till oss. En välskapt liten flicka!
Nu ger jag er hela berättelsen hur det gick:)

Vaknade ca 7.30 på morgonen den 14 oktober med molande mensvärk. Äsch det är inget, tänkte jag. Gick upp och gjorde frukost. Min mamma hade sovit kvar här över natten. Fredde var och jobbade i Sthlm. Molandet kom och gick med jämna mellanrum hela tiden, nämnde det för mamma, men det är nog inget sa jag igen. Tänkte att det försvinner nog när morgonen fortskrider.....men de gjorde inte det. Tyckte det var lite konstigt eftersom värken kom så tätt, ca 2-3 minuter emellan hela tiden. Men dom satt i så kort stund, bara ca 10-15 sekunder varje gång. Inte gjorde dom speciellt ont heller. Så jag brydde mig inge mer om det.

När vi sen satt vid frukostbordet jag, mamma och Gabriel så får jag höra hur det forsar vatten i badrummet. Har Gabriel fått på kranen till badkaret? Tänkte jag. Skyndade dit och fick lite smått panik eftersom vatten forsade fram under badkaret! Sprang ner i källaren med en värkande mage och skruvade av huvudkranen till vattnet. Upp igen för att kolla vad som egentligen hänt. Då fick jag se att själva badkarskopplingen hade gått av i väggen så vattnet sprutade ut! Puh! Vilken tur tänkte jag eftersom jag var påväg bort efter frukost till en vän och jag skulle inte ha kommit hem förrän sent på em. Det hade varit katastrofalt....hela huset hade blivit vattenskadat!
Så jag ringer rörmokaren för att fixa detta och han kom en halvtimme senare och fixade kopplingen.
Vi kom även överrens om att han skulle höra av sig senare på dagen för att även byta den andra kopplingen för säkerthets skull, för han hade bara en med sig.

Magen värkte till och från hela tiden och det började nog kännas lite mer. Men det är nog inget tänkte jag igen. Ringde min kusin i V-ås och hon lyckades övertala mig om att ringa förlossningen och ialla fall fråga dom vad dom tror.....och efter många om och men så gjorde jag väl det.
Dom sa inte så mycket om själva värkarna eftersom dom var så korta, de kan ju vara nåt på gång men det är svårt att säga, minns jag att hon sa.
Det som fick henne att säga att jag skulle komma in för kontroll var pga den låga vatten nivån i magen som jag hela tiden haft och att jag nu inte kände några rörelser i magen sen detta började. Så hon rådde mig att komma in så fort jag kunde.
Jag gjorde Gabriel iordning för dagis och lämnade honom dit, kände nu att  jag började bli mer lättretlig pga smärtan i magen! Nu har klockan hunnit bli ca 10.00.

Färden går sen mot Falun. När jag kommit en liten bit så tänker jag att det kanske är bra att ringa Fredde och säga att jag är påväg till Falun för en koll. Men han går inte att nå, bara mobilsvar!
Min kusin Pernilla från V-ås ringer igen och hon hör på mig att jag är mer ansträngd av värkarna nu. Hon ringer Fredde från sin andra telefon om och om igen. Till sist svarar han och får höra att jag har värkar och att jag kör själv till Falun. Han hoppar in i bilen och gasar en hel del för fort från Sthlm för att hinna fram!

När jag närmar mig Hedemora så känner jag att smärtan tilltar drastiskt och jag känner även att jag inte är den bästa bilföraren! Men nu var jag ju redan påväg så det var bara att bita ihop och fortsätta köra. Vid det här laget har värkarna tilltagit så pass att jag måste andas mig igenom dom samtidigt som jag kramar ratten hårt och försöker hålla ögonen på vägen.
Väl framme i Falun så pallrar jag mig ur bilen och ringer på dörren. Blir mottagen av en jättegullig sköterska och får komma in på en förlossningssal. Hon ser på mig att jag är ganska smärtpåverkad och vill undersöka mig för att se hur läget är. Det visar att huvudet är fixerat och jag var öppen 4 cm! Wow, tänker jag, det är verkligen dags nu! Klockan är nu 11.15.

En timme senare måste jag börja med lustgasen känner jag, så de gör jag. Ytterliggare en stund senare så ber jag om att få epidural, allt går så fort, så fort! Dom förbereder för eda och tillkallar berörd läkare. Jag är nu öppen 6-7 cm. Allt går i en rasande fart! Alldeles innan epiduralen ska läggas så kommer äntligen Fredde och nu har klockan hunnit bli 13.30! Tack gode Gud att han hann fram:)
Iklädd arbetskläder med verktyg i alla fickor och skitiga armar ända upp till armbågarna *skratt* .
Men han är här ialla fall, tänkte jag.


 


-Här blir det snart barn, hör jag en av sköterskorna säga till Fredde. Han ser mest chockad ut för han trodde väl aldrig att det skulle rusa fram såhär fort! 
Epiduralen läggs utan problem och jag får en smak av himlen för en stund:) Den är underbar! Helt underbar,
tänker jag:) Och all smärta är som bortblåst.



Efterhand börjar jag känna ett tryck neråt. Barnmorskan undersöker igen för att kolla status;
-Oj, du är öppen 10 cm! Nu är det bara att trycka på när du måste, säger hon.
Trycket ökar efterhand nå sjukt! Vilken känsla det är, man fattar inte att kroppen gör det här själv. Det är bara att försöka följa med i krystvärkarna och trycka med. Och det gör jag för kung och fosterland!
Jag tänker bara att jag vill ha bort smärtan/trycket som krystvärkarna ger och då är det bara upp till mig själv! Tappar dock kontrollen en del vid två tillfällen när huvudet trycker på som värst! Men min underbara barnmorska styr upp situationen och lyckas lugna mig så jag hittar fokus igen:)

Kl 15.00 har jag första krystvärken och kl 15.15 hör vi ett underbart skrik, hon hinner knappt komma ur mig! Alldeles rosa och fin och med högsta apgar poäng: 10, 10, 10!
Lyckan är oändlig, smärtan är borta.....YES, de blev en underbar, välskapt tjej!!

   

Och jag har fått min förlossningsrevansch:) Idag kan jag också stolt säga att jag skulle kunna göra om det igen! Jag känner mig verkligen stolt och stark....JAG fixade det GALANT!

Det här var nog den bästa förlossning man kan få, intensiv och snabb. 11.15 kom jag in på min sal, 15.15 är hon född!

Förresten, minns ni rörmokaren som skulle höra av sig senare under dan? Vid 16-tiden ringer min mobil när jag ligger där med lilla Greta nyfödd på mitt bröst. Det är rörmokaren:) Han vill meddela att han inte kan komma och byta den andra kopplingen idag. Det gör inget säger jag, för jag är i Falun och har precis fått barn!
Det blir helt tyst för en stund. Han ber sen snabbt om ursäkt som ringer, men gratulerar till den lilla. Jag säger bara att det gör inget, för vem av oss visste det här imorse när vi fixade badkaret som läckte?!


/Frida